dante

Det är nu andra gången i bloggens/minnessidans historia det inte skrivs en rad under en hel månad.

 

Jag skulle så gärna säga att det är för att sorgen har släppt taget om än bara för ett litet tag.

 

Skrev detta på fejjan den 8 november:

 

"A Tuesday morning 3 years ago Dante said enough is enough, we remember him both with sadness and joy! Thanks for the moments!"

 

Pratade med min läkare idag och han sa det att sorgen över ett barn är inget du kommer över som man då kanske gör vid t ex en förälders bortgång utan den sorgen bär man med sig hela livet och måste helt enkelt lära sig att leva med den.

 

Inget nytt i det egentligen bara att vissa saker måste liksom bankas in i skallen lite hårdare och upprepade gånger.

 

Det känns som om jag är tillbaka på ruta noll igen, samma frågor:

 

Vad var det som hände?

 

Var är du?

 

Visste du om ditt öde?

 

Gav jag verkligen mitt allt?

 

Vart tog du vägen?

 

 

Hittade en bild på dig och mig. 2 muntergökar.

 

Ok, båda med giltiga anledningar till att inte skutta runt av glädje