dante

Önskar jag kunde säga att sorgearbetet är på rätt väg, för varje sak som för tillfället känns lite lättare dyker det upp två nya som måste bearbetas.

Det blir en lång väg tillbaka, om det nu egentligen finns något tillbaka. Tillbaka till vadå?

Tacksam är jag att hjärnan inte lät mig ha en susning om vad som väntade, inte känslomässigt i alla fall. Den skyddade mig på något sätt.

Visst var det mörka tider under hans år men man gick på någon annan sorts överlevnadsenergi.

Ibland vaknar jag upp och får någon slags glimt i skallen och känner bara:

-Herre Gud, vad tusan har vi varit med om egentligen?!

Alla år på sjukhuset, alla nålstick, alla besök, all oro, förhoppningar, katastrofbesked,
glädje att Dante kunde behålla lite mat för första gången på en vecka.
 
Tung, tung cytostatika in i blodomloppet på din 3 veckor gamla son. Listan kan göras närmast oändlig.


Igår grät Agnes framför ett av korten på Dante och sa att hon saknar honom jättemycket, det är lika jobbigt och tungt att se varje gång, lite skönt dock att hon bitvis kan släppa fram lite sorg.

Idag ska vi besöka Agnes gamla förskola igen, det ska bli kul.




Dante, min ängel, du var speciell.


Du va dé.








Kramar från pappa