Jag har förlorat halva min familj!
Det närmar sig Dante. Bilderna ligger på näthinnan, allt som hänt kring denhär tiden för ett år sedan. Absurda bilder om ngt hemskt och ofattbart. Saknar din kind så ernormt! Som att ha ett städ av järn inkört i bröstkorgen. Det går inte att andas. som att var på promenad på benpiporna och med armsnuttar och kött o blod bara hänger fritt. jag bara går och går tar steg efter steg. Ibland går det lite lätt ibland går det knappt framåt. Agnes och jag var i guldbutiken idag för att kolla på örhängen. Hon var så tålmodig och väntade med mig tills det blev vår tur. Jag ville ge henne ngt för det så hon fick välja en penna vid kassan som hade figurer upptill. Hon ville då ta två, och jag frågade vem som skulle ha den andra, och fick ett självklart svar: Dante. Den ena är jag och den andra är Dante! Varje dag Dante är du med oss! Jag kan inte fatta att du har lämnat oss.
orkar inte mer idag ska gå till sängen, det är tunga dagar i dessa tider.
kramar mama
Jag läser och läser. Jag vågar nästan inte. Mitt hjärta rusar i kroppen och klumpen i min hals blir till slut helt omöjlig att svälja undan. Bakom ögonlocken bränner 1000 tårar som bönar och ber om att få falla fritt. Men jag sitter här på mitt arbete och kan inte släppa era ord fria genom min medkänsla, genom min känsla av vanmakt, genom min sorg över ett förlorat barn. Ingen, INGEN, som inte förlorat sitt barn kan förstå vad ni går igenom. Jag har inte förlorat men den smärta jag känner inuti är nästan overkligt smärtsam. För er är den verklig, för er är den verkligheten, för er är den varje dag er verklighet. Så vem vore jag om jag då utgav mig för att förstå det mest ofattbara? För det kan jag aldrig. Nej, jag är bara en liten människa som genom era ord slår följe med er och hjälper till att bära en liten del av er sorg.
"...och gråten är min när du gråter."
Kramar Åsa
Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig.
Jaques Werup
Vad fint du skriver Åsa! Tack
Du beskriver alla känslor så rätt! Precis så känner jag också!! Och detta med syskonen som fortfarande tänker så om sina förlorade bröder...mina barn gör också så! Man tror att man är så ensam om detta helvete, så liten i världen. Och man undrar varför alla är så glada, känner de inte vår smärta!? Ingenting är logiskt! Vill vrida tillbaka klockan så vi får krama våra älsklingar, bara en sista gång...
Kramar till dig, Agnes och Dante!
kram Sandra!!!!!
Åhh kramar till er Sandra!
Nej de känner inte vår smärta och det är deras lott och vi får hjälpa dem att se värdet i livet som man innan det hänt något ofta glömmer! Stor kram Sandra!!!!från mig o Agnes
