dante

Att förlora ett barn, att förlora din kära kära bebis....
Jag tror jag stänger av som mitt eget liv blivit en hemsk historia
något tragiskt som drabbat några. Tänkte tankar kring hur livet var förut
hur livet var då Dante levde och vi var i Cancervärlden. "Stackars barn som får bli utsatta för det hemska
är det inte lika bra att de inte får lida så....." Det är ett sätt att se på det hela. Ett annat är livet som man får att leva är just ditt egna liv med dina barn och dina kära. Visst är det en omänsklig kamp många gånger men alla de stunder som lyckan är där är så många! Att få ha lärt känna sitt barn och ta del av dens person.  Det är dags att jag börjar leva i mitt liv igen, får försöka ruska om mig och komma på vad  och var det är... 1 och ett halvt år har gått sen kvällen då Dante, varm och go låg i min säng och levde för sista gången. Förtvivlan är det jag känner när jag tänker på den kvällen, saknad och sådan sorg. Att jag inte fick ha dig levande. Sorgen är tung brukar man säga. Den förlamar. Den lägger sig i armar och ben och är tung. Sen får man ställa sig igen, för livet som jag lever är just mitt liv som jag fick. kramar från mAmman