Agnes och Dante, pappas pärlor!
Någon kanske ställer sig själv frågan, hur hanterar man det som väldigt många anser är det värsta en människa kan uppleva?
Kanske så här:
Ett stort tack till:
och
http://www.alv.se/
och självklart all underbar personal på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, eldsjälarna på barnonkologens avdelning Q84.
Hjältarna på SABH.
Alla ni och många fler därtill hjälpte oss att se våran lilla skrutt bortom hans sjukdom, hjälpte och stöttade två föräldrar i kris och unnade oss att leva på hoppet ända in i det sista.
Tack!!!
Filmen är tagen under vår resa till vimmerby juni 2010, minuterna innan vår bästa läkare ringde oss och berättade att Dantes senaste magnetröntgenundersökning...Puuhh!
Dante var så stolt över sin storasyster, följde henne...lite lustigt faktiskt i klippet. Agnes brukar skratta hjärtligt när hon tittar på filmen.
I alla fall tog vi just den där regniga dagen, usch!, emot beskedet att:
Den senaste behandlingen inte hade gett önskat resultat och att vi var framme vid det som vi fasade för...nedräkningen för våran älskade, gosiga kille.
Sista tiden blev hela 5 månader, det tackar vi för.
Dante utvecklades och blev våran lillgeneral med sina gröna gummistövlar.
Rädd för blodprov eller de andra fem miljoner gångerna han fick utstå nålsticken? Icke!! Enda gången han blev ledsen var när han ABSOLUT ville ta blodprovet i tummen och vi fann det olämpligt.
Vissa kanske tänker, han visste inget annat. Dante, pappa säger här och nu:
Världen gick miste om ett stycke kämpe, en glädjespruta av sällan skådat slag.
Fotografier där det ser ut som att du skulle du ha tröttnat är ytterst få och med tanke på vad du fick gå igenom kunde de definitivt vara fler. Att se andra människors leenden där du drog förbi var inte så jobbigt för en väldigt stolt pappa.
Du var så långt från en gnällspik man någonsin kan komma.
Härligt bestämd.
Givmild
Vi försökte ta tillvara på stunderna...
Det tunga beskedet till trots, barnens och vår vistelse nere i vimmerby var helt otrolig.
TACK, tack!
-------------
Lillebror Dante ville inte gå upp måndagen den 8:e november 2010.
Natten till den 9:e november tog Dante sina sista andetag i mamma Lisas varma, trygga famn, med pappa och bästa moster Emelie vid sin sida.
Vi saknar dig älskade, finaste, modiga Dante!
Tacksamma att vi fick uppleva dig!
Vara med dig när du tog för dig av livet under dina nästan 3 år här på jorden.
Krama alla änglar från oss...
Nu ska vi rycka upp oss ta vara på våra liv och gå vidare på livets väg.
Bamsekramar!
http://www.barncancerfonden.se/Gavor-Bidrag/Ge-en-gava
Långt inlägg det här...
Kortet togs strax efter vi samtalat med läkaren som gav beskedet att Dantes cancer blir en för svår nöt att knäcka. Vi pratade om att det kunde vara så lite som ett par veckor kvar...
Detta kort är ett av de tyngsta och mest sorgliga som tagits under vår"resa/kamp".
Agnes och Dante är totalt uppslukade av vattenleken och lyckligtvis helt ovetande om vad pappa och mamma precis fått för mardrömsbesked.
Trots att vi visste att chanserna var små...Spiken i kistan där och då i regnet, på våran semester och med 2 härliga dagar att se fram emot.
Regnet dolde våra tårar...
Jag litar på att den dagen kommer då jag kan tänka tillbaka och bara fyllas med värme och glädje.
Den stunden välkomnar jag med öppna armar.
Pappa David
Förtvivlan förtvilan
Att förlora ett barn, att förlora din kära kära bebis....
Jag tror jag stänger av som mitt eget liv blivit en hemsk historia
något tragiskt som drabbat några. Tänkte tankar kring hur livet var förut
hur livet var då Dante levde och vi var i Cancervärlden. "Stackars barn som får bli utsatta för det hemska
är det inte lika bra att de inte får lida så....." Det är ett sätt att se på det hela. Ett annat är livet som man får att leva är just ditt egna liv med dina barn och dina kära. Visst är det en omänsklig kamp många gånger men alla de stunder som lyckan är där är så många! Att få ha lärt känna sitt barn och ta del av dens person. Det är dags att jag börjar leva i mitt liv igen, får försöka ruska om mig och komma på vad och var det är... 1 och ett halvt år har gått sen kvällen då Dante, varm och go låg i min säng och levde för sista gången. Förtvivlan är det jag känner när jag tänker på den kvällen, saknad och sådan sorg. Att jag inte fick ha dig levande. Sorgen är tung brukar man säga. Den förlamar. Den lägger sig i armar och ben och är tung. Sen får man ställa sig igen, för livet som jag lever är just mitt liv som jag fick. kramar från mAmman
Att bära på något tungt
Av Emma Abrahamsson, Mental Kraft.
Smärtsamma minnen
Det kan vara svårt att släppa övertygelsen att vårt liv bestäms och alltid kommer att bestämmas av de trauman vi drabbas av. Det är praktiskt taget omöjligt att inte påverkas av känslomässiga trauman. Smärtsamma minnen kan genomsyra oss i kropp och själ, och risken finns att vi ser varje ny händelse i ljuset av svåra händelser vi upplevt tidigare. Det blir tyvärr också lätt en vana och en trygghet att dröja kvar vid smärtsamma minnen. Att leva i det förflutna kan ske så rutinmässigt att vi inte ens gör det medvetet. En av livets svåraste utmaningar är att släppa taget, och därmed sluta ödsla kraft på sådant som redan har passerat. Även om vi rent intellektuellt kan förstå meningen med att släppa taget om det förgångna, är det mycket svårt att göra detta rent känslomässigt. Ofta är vi inte ens villiga att släppa taget om gamla oförrätter. I teorin verkar förlåtelse tilltalande, men i praktiken är det inte särskilt lockande för de flesta människor. Vi känner att ett brott som begåtts mot oss måste bestraffas, och att även vi själva måste straffas för våra missgärningar, fula tankar och negativa attityder.
Det förflutnas makt
I svåra stunder är det lätt att glömma att allt i vårt liv har en mening. Vi tror ofta att det är omöjligt att leva ett lyckligt liv efter svåra upplevelser, och vi kan till och med bli provocerade av någon som uppmanar oss att gå vidare och lämna det förflutna bakom oss. Att bli fri från sina traumatiska minnen kan kännas otänkbart, och vi kan känna det som om ingen egentligen förstår hur vi har det. Men att leva kvar i sina trauman utan en uppriktig strävan att släppa taget om dem, är minst lika skadligt för oss som det egentliga traumat har varit. Att inte släppa taget om svåra händelser är ett självplågeri, som gör att medvetandet ständigt är inriktat på svaghet istället för utveckling.
Varför blir vi sårade, svikna och övergivna?
Det finns inga fullständiga svar på frågan "varför". Vi kan ställa den frågan om och om igen, utan att bli klokare. Det mänskliga förnuftet kan inte greppa allt och det kan inte användas för att förklara plötsliga och oförutsägbara händelser. Ändå fortsätter vi att ställa oss frågan "varför" om och om igen, och hoppas att vi någon gång ska få ett svar. Men att fråga sig själv varför vi råkar ut för smärtsamma händelser i livet är ett meningslöst slöseri med energi. Att förlåta innebär helt enkelt att vi avsäger oss behovet av att kräva hämnd eller förklaringar på det som har skett. Sann förlåtelse läker och helar oss både själsligt och kroppsligt. Det är en medveten handling, som befriar själen från behovet av personlig hämnd och synen på oss själva som offer i en skoningslös verklighet.
Det finns en djupare mening med smärtan
Den djupare meningen som ligger i vår smärta är att finna styrkan att övervinna den och att dra lärdomar av den. Vi ska lära oss av det som sker - inte krossas av det. Det är genom våra traumatiska upplevelser som vi verkligen kan se in i andra människors hjärtan. Svåra upplevelser ger oss möjlighet att lära oss medkänsla och få visdom. Även om många av livets lärdomar är oerhört smärtsamma, är de i grund och botten ändå positiva. Var förvissad om att det finns en viktig orsak till att saker sker - även om du inte förstår det just nu. Kom ihåg att det alltid är du som avgör om du ska släppa smärtan eller hålla fast vid den. Att vägra släppa taget om det förflutna, oavsett om det var positivt eller negativt, innebär alltid att du förlorar kraft och energi som du behöver nu.
Att släppa taget
Vi har så svårt att acceptera att allt som finns är nuet och att det som skedde igår redan är borta. Men det enda som egentligen finns kvar av gårdagen är våra egna tankar och känslor kring det som har skett. Så länge vi håller kvar negativa bindningar till andra människor och händelser, kommer allt vi gör i livet att påverkas av det. Att släppa taget om negativa minnen och känslokopplingar är en process, och det är inte praktiskt möjligt att släppa hela taget på en gång. Det första och viktigaste steget mot läkning är att erkänna och acceptera våra känslor exakt som de är, utan att anklaga någon annan för vad vi känner. Detta är detsamma som att ta ansvar för vad vi känner. Försök inte förtränga negativa tankar och känslor; sätt istället ord på dem. När du accepterar din smärta utan rädsla, kommer den att förlora sin makt över dig.
Att leva i nuet
Alla andliga läror ger oss budskapet om att leva i nuet. Jesus sade t ex: "Lämna de döda och gå vidare i livet." Oavsett vad det är som har krossat vårt hjärta är valen alltid desamma. Vad tänker vi göra åt vår smärta? Kommer vi att använda smärtan som en ursäkt för att vara offer i verkligheten, eller ska vi befria oss från den makt som verkligheten har över oss genom att förlåta det som skett? Den här frågan kommer att upprepas gång på gång för oss, tills det svar vi ger gör oss fria. Den enda verkliga makten vi egentligen har, är vår möjlighet att välja. Ofta känner vi att vi inte har något val när vi reagerar och handlar negativt, men det är inte sant. Varje liten situation i livet ger oss en valmöjlighet, och verkligheten lämnar oss aldrig utan val.
Att finna mening
I varje situation, oavsett hur svår den känns, har du möjlighet att söka efter meningen bakom det som händer. Det kan vara mycket svårt att anta det här perspektivet, eftersom de flesta människor känner sig som offer i en oförutsägbar verklighet. I svåra situationer är det lätt att fastna i självömkan och fråga sig själv: "Varför händer detta just mig?" istället för att ställa den väsentliga frågan: "Varför händer detta, och vad måste jag lära mig för att gå vidare?" Gå förbi frågor som: "Varför händer detta mig?" och fokusera på att leva här och nu. Låt inte dina frågor om varför saker och ting sker ta över ditt liv och dina tankar. Ingenting sker slumpmässigt och ingenting är egentligen ett straff.
Verkligheten är inte ondskefull bara för att vi inte kan förstå eller förutsäga den. Vi kan inte förstå livets tvära vändningar genom logiska resonemang, och det skrämmer oss. Verkligheten är inte logisk och förutsägbar, åtminstone inte ur ett mänskligt perspektiv. Vi måste acceptera att vi saknar kontroll över verkligheten, och sluta att kämpa mot detta faktum. Det är visserligen inte särskilt lätt att tänka så i alla situationer, men ändå är det denna inställning som kan ge kraft och vägledning.
Det magiska med livet är att det egentligen bara pågår nu. Du har helt enkelt inget annat att välja på än att förlita dig på att det ytterst måste finnas en positiv orsak till det som har hänt och att meningen kommer att uppenbaras när stunden är den rätta. Denna övertygelse är kraftfull och välgörande för ditt inre, och du måste därför arbeta för att skapa tillit till att livets syfte är större än vad du själv kan förstå.
Av Emma Abrahamsson
Pappa David
